När ridån drogs ned

Om Integrity Initiative

Vårvintern 2019 utmanade Aftonbladets dåvarande kulturredaktör Åsa Linderborg det utrikes- och säkerhetspolitiska etablissemanget med Rysslandsforskaren Martin Kragh i spetsen. Det ledde till att Linderborg fick lämna sin post. Det satte också stopp för meningsfull Rysslandsdebatt i svensk offentlighet. Här är en artikel jag skrev till hennes försvar som ratades av alla större medier inklusive Aftonbladet självt.

17 april 2019

Aftonbladets kulturredaktör Åsa Linderborg föreslog i februari att Säpo skulle titta närmare på Rysslandsforskaren Martin Kragh. Reaktionerna mot henne blev starka. Själv raljerade jag över idén på den nyhetssida om Ryssland där jag brukar skriva i mitt arbete. Det ångrar jag i dag.

Som bekant handlade det om Kraghs eventuella delaktighet i Integrity Initiative, ett projekt mot rysk desinformation, bedrivet av den brittiska statsnära tankesmedjan Institute for Statecraft. Det insinuerades också att projektet kunde ha sponsrat hans och och Sebastian Åsbergs vetenskapliga artikel på temat 2017. Till saken hörde att Aftonbladet Kultur tyckte sig ha blivit illa behandlade i artikeln.

Martin Kragh har förnekat alla detta.

Han har också fått omfattande stöd från andra forskare, opinionsbildare och journalister, vilket inte kan sägas om Linderborg. Ett senare inlägg från mig ledde dessutom till att Aftonbladet tvingades dra tillbaka en artikel, vilket utlöste ett förnyat angrepp mot Linderborg. Detta späddes på av att Aftonbladet bara några dagar tidigare hade klandrats av Pressens Opinionsnämnd för skriverierna om förre teaterchefen Benny Fredriksson som till följd av dessa begått självmord. Röster höjdes nu för att Linderborg borde sparkas.

Åsa Linderborg fick inte sparken men degraderades några månader senare till “senior reporter”. (Foto: Bengt Oberger)

Så blev det dock inte, vilket jag känner en viss lättnad över. Efter att ha läst opinionsnämndens utlåtande och framförallt tittat närmare på Kragh-konflikten tycker jag nämligen att Linderborg har fått oförtjänt mycket skäll, även om hon – som hon själv tycks inse – nog kunde ha lagt band på sig i vissa avseenden.

Det torde inte ha undgått någon att de senaste månadernas konflikt utlöstes av hackade dokument från Institute for Statecraft, dokument som spridits av ryska medier. Indignationen över Linderborgs uppmärksammande av dessa dokument har varit så stor att ingen tycks ha brytt sig om vad de egentligen säger.

Jag tycker dock att de är av intresse.

För det första så finansierades Kraghs och Åsbergs artikel inte – jag repeterar, inte – via Integrity Initiative. En svensk desinformationsstudie nämns visserligen i ett av dokumenten, jämte tyska, franska och nederländska motsvarigheter. Men till skillnad från de andra studierna står det uttryckligen att den svenska har genomförts av en "tredje part utanför det här programmet".

För det andra så framstår det som att Martin Kragh tvärtemot vad han själv säger faktiskt ingått i ett nordiskt eller svenskt "kluster". Hans namn står med i två dokument.

Det ena är en lång lista över klustermedlemmar i många olika länder där han tillhör ett mindre antal markerade som "Integrated", vilket jag tolkar som att de gett klartecken till att vara med. Det står också att han är ledare för det nordiska klustret. Av totalt elva klusterledare är för övrigt alla utom en markerade som "integrated". Det andra dokumentet är en separat lista över klusterledare där han också står med.

I ett tredje dokument, "Progress report on establishing national clusters", står att man i Sverige har "identifierat" en akademiker som ska leda klustret och att man arbetar med FOI. Rapporten är inte daterad men i avsnitten om Nederländerna och Spanien refereras till händelser sommaren och hösten 2017.

Martin Kragh på Twitter 28 januari 2019.

Martin Kragh har själv i en tweet hävdat att han tackade nej till att vara med redan 2016 och att dokumenten är missvisande. Varken han eller någon annan har dock vad jag vet hävdat att de skulle vara falska. Rimligen står det var och en fritt att värdera dem efter eget sinne, utan att likt Linderborg behöva beskyllas för lögn. Åtminstone så länge Martin Kragh inte presenterar bevis för att han tackade nej.

Huruvida Institute for Statecraft är en vanlig tankesmedja må vara osagt. Projektet Integrity Intiative är dock inte bara sponsrat av brittiska utrikesministeriet. I ett fjärde dokument framgår att "existerande kluster" dessutom har försetts med kontaktpersoner vid brittiska ambassader i respektive land – däribland Sverige. Eftersom inga andra svenskar förekommer i dokumenten styrker även detta att Kragh har betraktats som deltagare. (Här hade jag fel. Även för “planerade” kluster hade ambassadkontakter utsetts. /TLj)

Detta om dokumenten.

I sammanhanget är det omöjligt att inte också ta upp hans och Sebastian Åsbergs artikel, "Russia's strategy for influence through public diplomacy and active measures", publicerad i Journal of Strategic Studies i januari 2017. Jag får erkänna att jag först nu läst den i sin helhet. Samtidigt har jag jämfört med den korrigerade version som de tvingades göra efter all kritik.

Vad innehåller då deras artikel?

Jo, Kragh och Åsberg har gått igenom ett års publiceringar på den svenskspråkiga versionen av Sputnik, nästan fyratusen artiklar, som de kategoriserat och sorterat på olika vis. Udden i artiklarna är enligt dem riktade mot Väst – USA, EU, Nato, men sällan direkt mot Sverige. I de senare fallen handlar det mest om invandring. Inget förvånande, alltså, även om kritik har riktats mot vetenskapliga metodbrister.

Vidare tar de upp ryska "aktiva åtgärder", active measures. Hit hör ett antal förfalskade dokument (fyra om Sverige) samt påhittade fejknyheter (tio om Sverige). Nyheterna är publicerade i usel svensk översättning på sajten Pressbladet, en plattform för "medborgarjournalistik" där vem som helst kan lägga upp vilket skräp som helst.

Det verkar kanske inte så imponerande. Men enligt Kragh och Åsberg ingår detta i ett mönster där Ryssland sedan 2014 riktar aktiva åtgärder mot Väst på ett sätt som tidigare varit förbehållet gamla sovjetrepubliker. Sverige uppges jämte Finland vara särskilt utsatt. Det beror på att vi inte är med i Nato och att vårt förhållande till alliansen alltså är påverkbart. Inte alltför många empiriska belägg för resonemanget redovisas – trollkampanjen mot den finska journalisten Jessika Aaro nämns – men rimligt låter det ju.

Mer brännande blir det när de ska närma sig den ryska påverkans väg in i etablissemanget.

I den kritiserade originalversionen av artikeln stämplas Aftonbladets kultursidor som "Kremlvänliga" (pro-Kremlin på engelska) genom sina texter om den rysk-ukrainska konflikten. Linderborg & Co har visserligen tagit avstånd från den ryska aggressionen, men i Kraghs och Åsbergs definition av Kremlvänlig ingår att relativisera Rysslands agerande även när det bryter mot folkrätten. Något tidningen kan sägas ha gjort genom att med desto större nit kritisera den ukrainska högern och Västs roll i konflikten.

Dock gav Kragh och Åsberg även konkreta exempel på vad de menade var ren desinformation i kultursidornas Ukrainareportage. I den korrigerade versionen har dessa exempel helt försvunnit. Jag har inte fördjupat mig i de aktuella reportagen men antar att påståendena om desinformation vid en närmare granskning inte höll.

Vidare pekade man ut en av skribenterna, den ryske vänsterflyktingen Aleksej Sachnin – i artikeln kallad "Andrej" – som synnerligen suspekt. Av allt att döma lutade man sig mot obekräftade uppgifter från den illustre Jegor Putilov. Denne har under olika pseudonymer här i Sverige varit verksam både till höger och vänster och dessutom figurerat i en mystisk rysk fastighetsaffär. Att Putilov är källan redovisas dock inte. Detta skulle, om man vill vara misstänksam, kunna bero på att även han själv hängs ut i ett annat avsnitt.

I den korrigerade artikeln är både Sachnin och Putilov borta. Spår av Putilovs arbete finns ändå kvar i en av fotnoterna. Där hänvisar man indirekt till en artikel där han hävdar oegentligheter i Vänsterpartiets stöd till den ukrainska organisationen Borotba. I den korrigerade artikeln har dock skildringen av detta mildrats och fotnoten nämner att Vänsterpartiet har bemött anklagelserna.

Ännu känsligare var kanske anklagelsen att också kända miljöpartister och socialdemokrater, samt Svenska freds, i debatten om värdlandsavtalet med Nato – medvetet eller omedvetet – skulle ha ägnat sig åt desinformation.

Kragh och Åsberg nämnde i sammanhanget tre argument som de utan vidare resonemang stämplade som "falska". Samtidigt medgav de att just dessa argument inte används av Ryssland självt och skrev att det var oklart var de kom ifrån. I den korrigerade artikelversionen har de backat helt. Argumenten är nu inte falska – bara diskutabla, questionable. Bakom den tidigare desinformationsanklagelsen, framgår det, stod en slarvig kommentar från försvarsminister Peter Hultqvist om att det sprids mycket desinformation.

Även ubåtsfrågan behandlas i artikeln. Uppgifter från Sveriges Radio som motsäger teorin om ryska ubåtar sägs i ursprungsversionen vara felaktiga men har i den korrigerade versionen uppgraderats till tvetydiga, ambigious. I hela artikeln återstår egentligen bara ett enda exempel på när desinformation faktiskt har letat sig in i etablerad massmedia. Det var när Dagens Nyheters Mattias Carlsson återgav en rysk fejknyhet om att Carl Bildt skulle bli premiärminister i Ukraina, men samtidigt lät Bildt dementera.

Ukraina hade flera utländska ministrar men nyheten om Carl Bildt uppfattades som en anka även i Ryssland, framgår det om man läser DN-artikeln.

Utpekandet av Nordiska motståndsrörelsen och andra högerkrafter som Kremlvänliga tycks inte ha mött några större invändningar. Här finns ju också en uttalad åsiktsgemenskap med regimnära ryska ideologer. I artikeln talas även om olika freds- och vänsteraktörer – och kanske skulle en del av dem med visst fog kunna protestera mot beskrivningen av sig själva – men något närmare grepp om dem får man inte av Kragh och Åsberg. Inte heller får vi veta särskilt mycket om eventuella svenskkunniga ryska nättroll.

Jag har här försökt ge en rättvisande bild av Kraghs och Åsbergs artikel och de problem den var behäftad med. Kragh har själv hävdat att de var på nivån felaktigt placerade kommatecken, men att det var värre än så torde stå klart.

Slutsatsen de drar i slutet av artikeln är att den ryska påverkan syftar till att minimera svenskt samarbete med Nato. Den låter fullt rimlig. Jag kan dock inte riktigt se hur den följer av artikelns innehåll.

Detta om artikeln.

Mitt raljerande för två månader sedan handlade om det befängda i Linderborgs tanke att något av detta kunde vara av intresse för Säpo. Nu har jag dock insett att paragraf 13 i Brottsbalkens 19:e kapitel faktiskt säger att man kan få två års fängelse om man tar emot utländska pengar för att påverka Sveriges säkerhetspolitik. Jag misstänker att ingen någonsin har dömts enligt den paragrafen. Och insinuationerna om sponsring av artikeln från 2017 motsägs som sagt av de hackade dokumenten. Icke desto mindre framstår mitt raljerande nu som omotiverat.

Martin Kragh. (Foto: Sinikka Halme)

Går det då att dra några större slutsatser om allt detta?

Peter Pomerantsev medger i en specialbeställd kritik mot Linderborg att Integrity Initiative kan kritiseras för bristande öppenhet. Därtill kan nämnas den framgångsrika twitterkampanj man – enligt de hackade dokumenten – ska ha organiserat mot utnämningen av den Rysslandsvänlige spanjoren Pedro Baños till nationell säkerhetsrådgivare.

Vad jag förstår var det bara Baños åsikter som kunde anföras mot honom. Möjligen sker nu något liknande med Österrike, vars säkerhetstjänst bojkottas av övriga europeiska länder eftersom den är underställd ministrar från högerpopulistiska FPÖ. Misstanken är, liksom när det gäller Baños antar jag, att de läcker hemligheter till Moskva.

Jag kan förstå och dela oron. Men någonstans här går en gräns för vilken inblandning som är legitim i ett demokratiskt lands angelägenheter. Och man kan inte gärna förutsätta att tjänstemän och politiker begår allvarliga lagbrott av politiska skäl, att de helt saknar integritet.

På ett plan anar jag att problemen med både Integrity Initiative och Kraghs och Åsbergs artikel bottnar i en oförsonlig tidsanda där människor helt och hållet värderas uifrån sina åsikter. Även om britternas syfte var vällovligt, tror jag att vi är i större behov av ett annat slags integritetsinitiativ. Ett som syftar till att öka tilliten i samhället hellre än polariseringen och misstron.

Tobias Ljungvall

I dag uppfattar jag inte syftet med Integrity Initiative som “vällovligt”. Även i övrigt har jag utvecklats i “Kremlvänlig” riktning. Tilläggas kan att jag under arbetet med artikeln hade ett telefonsamtal med den utpekade kontaktpersonen vid Storbritanniens ambassad i Stockholm. Han sa då att han kollat upp mig och ville anförtro mig en djupare förklaring till initiativet, vilket jag besvärat avböjde. Uppenbarligen syftade han på att jag hade varit anställd vid Säpo. Detta tydde starkt på att han själv arbetade för MI6. Han lät också förstå att ingen praktisk verksamhet hade ägt rum, vilket verkar kunna vara sant.