Skitsekreteraren
Etablissemangets urartning
Leve Ryssland, avslutades ett tal vid Svensk-ryska vänskapsföreningens årsmöte nyligen. Det vet jag, eftersom jag var där. Och det vet nu även många andra eftersom media rapporterat det. En konformistisk mobbarsvans har sedan riktat in sig på talaren, skådespelaren Richard Turpin, vilket nu fått Uppsala stadsteater att ställa in de sista föreställningarna av Tysk höst.
Det är synd eftersom jag nyligen fick upp ögonen för just Uppsala stadsteater och gärna hade velat se den pjäsen, där biljetterna dock var slutsålda innan teatern nu alltså gav vika för trycket. Man kunde inte garantera ensemblens säkerhet, påstod man, efter att ha fått en bajspåse levererad till personalingången.
“Men han får finna sig i att ta SKIT, Putinälskaren”, ansåg Svenska akademins tidigare ständige sekreterare, historikern Peter Englund. Även Upsala Nya Tidnings ledarskribent Karl Rydå tyckte att Turpins tal borde leda till “konsekvenser”, eller närmare bestämt att teatern sparkar ut honom.
Jag känner Rydå som en hyfsat trevlig typ, när jag fick sparken från tidningen Norrans ledarsida för många år sedan vill jag minnas att han ringde upp och kollade läget. Även Englund har jag växlat några ord med en gång. Han verkade normal. Häromåret läste jag hans bok Poltava och tyckte den var välskriven och intressant.
När jag gjorde lumpen i Boden för ännu längre sedan kom Englund och höll föredrag för oss. Han är ju själv från Boden. Jag uppfattade honom även då som en lugn och sansad person.
Vi är en ganska liten minoritet, vi som likt mig och Richard Turpin anser att Ryssland har rätt och Väst fel i Ukraina. Något utrymme i offentligheten ges vi inte. Det normala för Englund, Rydå och andra i åsiktsetablissemanget vore att betrakta oss med milt överseende. Så varför agerar de i stället som en rabiessmittad mobb?
Jag lämnar den frågan obesvarad här.
Tilläggas kan bara att jag i likhet med Turpin, för några månader sedan, fick veta att Svensk-ryska vänskapsföreningen riskerade att tyna bort av ålderssvaghet. Man efterlyste yngre blod. Jag tog en titt på stadgarna där det står att man vill “verka för goda relationer på alla nivåer mellan Sverige och Ryska federationen”.
Att inte stödja det vore fegt, tänkte jag och löste medlemskap. Sedan ringde en valberedare och nu är jag med i styrelsen. Riktigt vad man ska kunna åstadkomma i den här samhällsklimatet vet jag dock inte.