Spionlistan i Skuggkriget
Vad har vi vårt psykologiska försvar till?
Den här texten publicerades 30 april på lindelof.nu.
De samnordiska TV-dokumentärerna ”Skuggkriget” om rysk underrättelseverksamhet är, som Knut Lindelöf nyligen påpekade, en ganska tunn soppa som kryddats rikligt med spiongenre-estetiska grepp. En sak jag själv hänger upp mig på är dock den lista på misstänkta ryska diplomater som SVT:s reportrar får i början av den första delen. Personerna på denna är ju konkreta.
Reportrarna får listan av en icke-namngiven underrättelsetjänst i Väst. Sedan tar de den med sig till det så kallade ”Dossier Centre” som drivs av den ryske exiloligarken och Putinmotståndaren Michail Chodorkovskij i England. Där har man databaser som man påstår sig ha köpt av korrupta ryska tjänstemän, men som man snarare fått av brittisk eller amerikansk underrättelsetjänst, och där man kan kontrollera vilken av de ryska organisationerna de misstänkta eventuellt tillhör: SVR, GRU eller FSB. Efter att ha fått misstankarna bekräftade tar sig sedan SVT för att smygfotografera ryssarna när de kommer ut på ambassadens gård för att röka. Mest för den berättartekniska effektens skull förstås.
Någon sensation är detta inte. Säpo gör sedan många år ingen hemlighet av att bortåt en tredjedel av de ryska diplomaterna i Sverige anses vara underrättelseofficerare. Många av oss som på olika vis hållit på med ryska frågor har nog också – i samband med att vi tipsat Säpo om någon diplomat som verkar väl nyfiken – fått veta att den eller den minsann tros höra till GRU eller SVR.
Sådana uppgifter är självklart sekretessbelagda, men enligt Offentlighets- och sekretesslagen §10:2 kan de ”lämnas till en enskild eller till annan myndighet, om det är nödvändigt för att den utlämnande myndigheten ska kunna fullgöra sin verksamhet”. Och Säpo måste ju kunna prata med sina tipsare och informatörer om saker.
Några listor delar man dock knappast ut. Inte heller till massmedier.
Säpo medverkar visserligen i TV-dokumentären men just denna lista ska alltså ha lämnats ut av en icke namngiven ”underrättelsetjänst i Väst”. Reportrarna tar emot den i ett vintrigt stadslandskap där man också ser en flod. Det är högertrafik, alltså är de inte i Storbritannien. De diskuterar listan på ett hotellrum. Ingenstans ser jag något som för mig indikerar var de är. Men det spelar ingen roll. Stora underrättelsetjänster som exempelvis MI6 har sambandsmän i utlandet, och om jag ska gissa säger jag att det var britterna som stod för listan liksom för all annan hemlig information i den här dokumentärsatsningen.
Och som sagt, den här listan stör mig verkligen.
Att västliga säkerhets- och underrättelsetjänster delar information med varandra är ingen hemlighet. Men om MI6 har lämnat ut svensk information utan Säpos samtycke så är det ett allvarligt brott mot samarbetsreglerna. Och om Säpo har gett sådant samtycke är det förmodligen ett brott mot Offentlighets- och sekretesslagen.
Det går förstås inte att utesluta att MI6 samlat in informationen på annat vis. Men är det i så fall en vänskaplig handling att offentliggöra den på ett vis som är ägnat att skada vår relation till främmande makt?
Det är uppenbart att dokumentärsatsningen Skuggkriget, jämte andra avsiktliga läckor av ofta tvivelaktig underrättelseinformation, som vi nuförtiden ser i västländerna, tjänar ett opinionsbildande syfte. Vi ska stödja USA:s proxykrig i Ukraina och vi ska in i Nato. Gärna även förbereda oss på ett tredje världskrig.
Det manipulativa tillvägagångssättet utgör enligt min mening otillbörlig informationspåverkan och borde hanteras av den nya Myndigheten för psykologiskt försvar. Men där applåderar man sannolikt detta manipulerande, och låter sig i stället ivrigt sysselsättas av icke-existerande rysk och kinesisk påverkan samt arabiskt missnöje med svensk socialtjänsts omhändertagande av barn.
Övriga etablissemanget och massmedia, liksom tyvärr folkopinionen, är med på samma tåg.
