De eller vi
Vad skulle han tro?
Med Ukrainas kaotiska reträtt från Avdejevka och kanske en miljard visningar av Putins samtal med Tucker, så kom Aleksej Navalnyjs död lägligt.
Hans änka mottog beskedet på säkerhetskonferensen i München där hon sedan anklagade Putin för mord. Säkert bidrar det till att vapnen fortsätter att flöda till Ukraina. Som i tisdagens svenska stödpaket, det största hittills. Men framförallt möjliggör Navalnyjs död fortsatt demonisering av Putin.
Som jag skrev i fredags, dagen då han dog, appellerade Navalnyjs karisma och subversiva populism bara till en liten del av den ryska befolkningen. Västs bild av honom som en seriös utmanare till Putin var falsk.
Samtidigt hade Navalnyj inom denna begränsade del av befolkningen – framförallt ungdomar – ett verkligt stöd. Därför kunde han organisera demonstrationer i en skala andra bara drömde om. Därför kunde hans organisation, såvitt känt, finansieras genom inhemsk crowdfunding snarare än med utländskt bistånd. Jag minns att DN:s korrespondent någon gång skrev att Navalnyj till skillnad från andra “demokratikämpar” var helt ointresserad av utländska journalister.
Navalnyj verkar alltså ha stått på egna ben. Olikt det övriga ryska så kallade civilsamhället satt han inte i knäet på västerländska biståndsorganisationer.
Men kanske fanns det andra och mer vådliga kontakter med Väst. I ett smygfilmat samtal – för omkring ett decennium sedan – bad en av Navalnyjs närmsta medarbetare en brittisk “diplomat” om underrättelsestöd i arbetet med att avslöja korruption. Jag vet inte om de fick sådan hjälp. Men efter förgiftningen 2020 dök så plötsligt Christo Grozev från brittiska Bellingcat öppet upp i bild, med en mystisk kartläggning av hela det påstådda ryska giftmördarteamet. Detta skildras, knappast helt sanningsenligt, i den Oscarsbelönade dokumentärhyllningen om Navalnyj.
Där spelar en av hans närmsta kvinnliga medarbetare en central roll. Hon har tidigare bott i London och har både brittiskt och ryskt medborgarskap. Det var också hon som sades ha räddat en vattenflaska med giftspår från hans hotellrum. Hon är numera styrelseordförande i Navalnyjs organisation.
I dokumentären finns en scen som nu cirkulerar i sociala medier och som helt tydligt är gjord i förberedelse för ett fullbordat mord på Navalnyj. Intervjuaren vill veta vad hans budskap i så fall ska vara. “Ge inte upp”, svarar han. “Om de har beslutat att döda mig betyder det att vi just då är ovanligt starka. Den styrkan måste vi använda.”
“Men Aleksej”, skulle jag vilja säga, “du och dina anhängare var inte alls starka när du dog. Tvärtom. Så vem tror du själv kan ha mördat dig?”
Enligt Navalnyjs änka Julia vet man dock redan hur mordet har gått till. Christo Grozev eller hans källor har tydligen varit snabba och det är svårt att frigöra sig från misstanken att de hade ett försprång. Gissningsvis kommer de att skylla på någon mindre betydelsefull makthavare än Putin, om så bara för att det blir trovärdigare då. Det smittar ändå av sig på honom. Kanske kommer jag rentav att låta mig övertygas. Nästan. Liksom förra gången.
