Otillbörlig påverkan
Om "agenten" i EU-parlamentet
Den rysklettiska ledamoten i Europaparlamentet Tatjana Ždanoka pekades häromdagen ut som agent för den ryska säkerhetstjänsten FSB. Detta i en granskning gjord av bland andra Expressens Mattias Carlsson. I täten för granskningen står dock sajten The Insider och tre journalister som har gjort sig kända för den här sortens avslöjanden, nämligen Bellingcats Christo Grozev, före detta New York Times-journalisten Michael Weiss och The Insiders egen exilryske redaktör Roman Dobrochotov.
Som vanligt bygger deras granskning på “läckta” uppgifter, i det här fallet Tatjana Ždanokas mejlkonversationer. Ibland hävdar de här undersökande journalisterna att de köper sådant material på Darknet. Men i verkligheten får de det snarare serverat av brittisk, amerikansk eller andra västliga underrättelsetjänster. Man kan och bör fundera över huruvida det är lagligt och politiskt acceptabelt att sådana spionerar på en ledamot i Europaparlamentet i syfte att svartmåla henne.
Svartmåla, undrar du kanske? Var det inte ett avslöjande det var frågan om?
Jo, delvis var det väl ett avslöjande. Om man vågar lita på att The Insider inte ljuger, så tycks två av Tatjana Ždanokas arbetskontakter i Ryssland arbeta för FSB men med civila befattningar som täckmantel. Själv är hon också personligt bekant med en av dessa två personer sedan sovjettiden. Men det samarbete som beskrivs i granskningen handlar bara om sådant man kan förvänta sig av en politiker. Seminarier, evenemang, resor och besök. Inget är hemligt eller olagligt. Det råkar bara vara proryskt.
Publiceringens huvudsyfte är helt uppenbart att stoppa Tatjana Ždanokas politiska verksamhet. The Insiders och Expressens påstående att hon är “agent” saknar täckning i deras egen granskning.
Förra våren skrev jag om den samnordiska dokumentärserien Skuggkriget, som i allt väsentligt framstod som en brittisk påverkansoperation riktad mot den skandinaviska TV-publiken. I höstas fick jag upp ögonen för Dagens Nyheters granskning av svenska företag som under Ukrainakriget har fortsatt göra affärer med Ryssland. Tidningen använder sig av detaljerade ryska tulldata som den säger sig ha köpt på den kommersiella marknaden, för att se vem som levererat varor till Ryssland.
På nätet hittar man faktiskt bolag som säger sig kunna erbjuda sådana data. Men samtidigt verkar detta underligt, för Ryssland har som svar på våra sanktioner begränsat tillgången till dem. Granskningar liknande DN:s har ändå gjorts av utländska medier och organisationer. Ibland uppger de sig likt DN ha köpt sina tulldata på öppna marknaden. Ibland säger de sig ha kommit över en unik läcka. I Buenos Aires finns en exilrysk oppositionell ekonom, Maksim Mironov, som påstår att alla de här granskningarna egentligen bygger på ett tullregister som han själv med tur eller skicklighet har lyckats “köpa”.
Trots ganska stora ansträngningar lyckades jag inte reda ut hur det låg till. Noteras bör dock att DN-granskningen även innehöll interna arbetsdokument från ett svenskt storbolag. Har en utländsk underrättelsetjänst tillhandahållit dessa är det ett solklart fall av olovlig underrättelseverksamhet.
“Undersökande journalistik” tycks i Ukrainakrigets spår alltmer ha kommit att bestå av planterad underrättelseinformation. Otillbörlig påverkan, är vad det handlar om. Ett tidens tecken är att den mest kända föregångaren på området, brittiska sajten Bellingcat, i går mottog årets Palmepris.
