Duck-and-cover-avtalet
Krig och förnedring i förening
Efter att Sverige gått med i Nato är det snart dags att godkänna DCA-avtalet, Defense and Cooperation Agreement, eller Duck-and-cover-avtalet som nog är en mer rättvisande beskrivning. För den som inte är bekant med uttrycket så var detta vad 1950-talets amerikanska barn uppmanades att göra i händelse av ett kärnvapenangrepp. Budskapet framfördes genom “Bert the Turtle”, sköldpaddan Bert, i en tecknad film som kan ses på Youtube.
Och visst, så länge man inte är alltför nära explosionen kan man nog öka sina överlevnadschanser genom att snabbt dyka i skydd om man hinner uppfatta ljusblixten. Åtminstone på kort sikt. Radioaktivt nedfall blir nästa problem. Därefter samhällskollaps. Och sedan kanske en atomvinter som gör våra breddgrader obeboeliga.
Bättre vore att försöka undvika kärnvapenkriget.
Sverige behöver inte Nato för fred, Nato behöver Sverige för krig – det har varit en slogan för den kampanj mot Natomedlemskap som nu nått vägs ände.
Historien om det ukrainska kriget visar att Nato med USA i spetsen är krigsdrivande. Visst finns det de som hävdar motsatsen, men ingen av dem kan prestera en genomtänkt argumentation. Vad de egentligen lutar sig mot är en vanföreställning om den egna moraliska och civilisatoriska överlägsenheten. Och den vanföreställningen verkar tyvärr inget kunna rubba. Inte ens att vi hamnat på fel sida i folkmordstragedin i Gaza. Eller att ukrainska nazister verkligen är nazister.
För att återgå till DCA så förser det inte bara Sverige med 17 potentiella atombombsmål i form av amerikanska trupp- och materielplaceringar. Det befäster också vår roll som underordnad vasall. Delar av de baser vi upplåter ska göras till amerikanska enklaver dit vi själva inte har tillträde. Amerikanerna ska få skydda sin verksamhet – med vapen, får man förmoda – inte bara i dessa enklaver utan även utanför dem. Ja, de får nämligen röra sig helt fritt överallt. Och skulle de vilja ta privat mark i anspråk för något ändamål så ska staten hjälpa dem med det.
“På Förenta staternas begäran och som ett led i sitt åtagande om ömsesidigt försvar avstår Sverige härmed i kraft av sin suveränitet sin företrädesrätt att utöva straffrättslig jurisdiktion över medlemmar av de amerikanska styrkorna”, står det också. I kraft av vår suveränitet, alltså. Smaka på den formuleringen.
Anledningen till att jag skriver om det här nu är att jag i kväll var på ett möte, ordnat av Folket i Bild här i Uppsala, om just DCA. Sven Ruin från Köping höll en bra föredragning om avtalet. Vad ska man göra åt det då, undrade folk i slutet av mötet. Några särskilt bra idéer kom tyvärr inte fram. Visst, riksdagsbeslut väntas inte förrän i maj. Men de partier som borde ha gjort motstånd mot Nato-medlemskapet kan nog förväntas ligga lågt även i den här frågan. Trots att trettiotusen döda palestinier nog skär i hjärtat på dem törs de inte ifrågasätta vår moraliska rätt att göra vad som helst både mot oss själva och mot andra. De vill inte vara Putinkramare.
