Fredshotet

Stormakterna vill inte slåss

Europa tuggar fradga över Trumps planer på global avspänning, halverade militärutgifter och kärnvapennedrustning, samt — sist men inte minst — hans svek mot Volodymyr Zelenskyj, vår tids pulverspeedade inkarnation av all mänsklig dygd.

För att möta detta eskalerande säkerhetspolitiska hot utan att skattebetalarna märker något ska vi nu ta gemensamma EU-lån och ge pengarna till försvarsindustrin, alternativt använda de frysta ryska pengarna. För vad är väl en stöld av trehundra miljarder dollar när det gäller att rädda vår regelbaserade världsordning? Inte mycket mer än två svenska statsbudgetar, faktiskt.

Ursäkta den överspänt sarkastiska tonen men, som man säger, det är mycket nu. Bakom sarkasmen döljer sig också en viss osäkerhet.

För det första över vad Trump egentligen står för. Från hegemon till desperado, var underrubriken till min förra text som ju handlade om det. Till tidigare utspel om Grönland, Panama och avfolkning av Gaza lades nyligen kravet att Ukraina skulle avstå hälften av sina naturtillgångar till USA som “tack för hjälpen”. På hemmaplan är det oklart vad som pågår med Elon Musk och hans DOGE, Department of Government Efficiency. Är de ute efter att spara pengar och kväsa the deep state eller är det en nedmontering av själva staten vi ser?

För det andra över vad “fredshotet” egentligen betyder för oss. Att försöka skada Ryssland har blivit vår tids överideologi, och förutom risken för desperata provokationer — inte minst här vid Östersjön med “skuggflottan” och Kaliningrad med Suvalki-korridoren — törs jag inte helt lita på fortsatt återhållsamhet från Ryssland. Tänk om de bestämmer sig för att göra något åt oss?

För det tredje över informationslandskapet. På sistone har jag sett mer överdrifter och ren desinformation som stryker mig medhårs. Själv gick jag dessutom på falsariet att Münchenkonferensens ordförande hade börjat gråta över sprickan mellan Europa och USA. I själva verket var han bara rörd över att avsluta sitt uppdrag.

Detta sagt är de nya amerikansk-ryska kontakterna förstås hoppingivande. I bästa fall förmår inte Europa göra mer än att bjäbba emot. Och kanske börjar vindarna svänga efter det tyska valet nu i helgen. Ukraina självt närmar sig i vilket fall som helst en kapitulation.

En viktig fråga är, trots allt, hur det ukrainska samhället ställer sig till en fred på Rysslands villkor. Den krigslinje som Zelenskyj kommit att företräda, hur populär är den egentligen?

Vi vet att Ukrainas armé (till skillnad från Rysslands) måste tvångsrekrytera nya soldater och att enormt många av dem deserterar. The Times har också rapporterat om en ukrainsk opinionsundersökning gjord i november av något som heter Social Monitoring Centre, där bara 16 procent sa att de skulle rösta på Zelenskyj om det vore val då. Hela sextio procent föredrog att han inte ens ställde upp för omval.

Alternativet ser dock inte mycket roligare ut: förre överbefälhavaren och Bandera-anhängaren Valerij Zaluzjnyj med 27 procents stöd. Han anses ha brytt sig mer om soldaternas liv än vad presidenten gjort, men det gör honom ju inte till fredsduva.

Massiv krigspropaganda och förföljelse av oliktänkande samt massmedier som levt på pengar från USAID (medan proryska tv-kanaler förbjöds för fyra år sedan och sovjetiska symboler och vänsterpartier ännu tidigare) kan såklart skapa en sådan opinion. Den utbredda förlusten av vänner och anhöriga i kriget kan cementera den.

Ett annat opinionsinstitut, Kiev International Institute for Sociology, hävdar dessutom att Zelenskyj visst åtnjuter stort förtroende. 57 procent i den senaste mätningen.

Kanske är siffrorna missvisande. Kanske går de flesta ukrainare redan i dag med knuten näve i fickan, vägrar delta i opinionsundersökningar eller får sina svar strukna. Men jag skulle inte räkna med det. Som sagt, vi går in i ett mer komplicerat skede. Förhoppningsvis får dödandet snart ett slut.

Rättelse: I en tidigare version stod att det tyska valet äger rum om en dryg vecka, inte nu i helgen. /Tobias