Kriget med Ryssland närmar sig. Vårt och de andra nordiska ländernas DCA-avtal med USA gör oss “framåtlutade”, för att använda ÖB:s favoritord. Om jag förstår vår statsminister rätt behövs inte heller någon egentlig krigsanledning. Bara att stoppa Rysslands oundvikliga seger i Ukraina är ju enligt honom en “existentiell fråga”. Sådana får man inte backa ifrån.
Vad är det då som väntar? Sovjets krigsplan var ockupation av Finland och norra Norge, skriver Ola Tunander, medan man längre bort skulle bomba flygbaser som USA kunde använda. Ryssland tänker nog i liknande banor, menar han.
Med DCA innebär det för Sveriges del flygflottiljerna i Halmstad, Luleå, Ronneby, Såtenäs och Uppsala. Sovjet skulle ha använt kärnvapen. Men Ryssland kommer så långt det går att använda konventionella missiler, tror Tunander.
Jag hoppas att han har rätt. Men om det här kriget verkligen blir existentiellt, för båda sidor – kan då någon sida acceptera förlust? I sådana lägen föreskriver både amerikansk och rysk kärnvapendoktrin användning.
Angående Finland tvivlar jag förresten på att Ryssland mäktar med en ockupation. Den sovjetiska militären var fyra gånger större än dagens ryska. Finland blir nog bombat, det också. Men mest bombat blir säkert Sverige. Som enda nordiskt DCA-land utan förbehåll mot amerikansk kärnvapenplacering bäddar vi för det.
Det bästa man kan hoppas på är kanske att amerikanerna sedan väljer att överge oss. Alternativet är långt värre. Den som glömt eller aldrig ens har hört talas om vad fullskaligt kärnvapenkrig kan innebära bör se den brittiska filmen Threads från 1984. Eller amerikanska The Day After från 1983. (I jämförelse är den något mer lättsmält.)
Oavsett om det är narcissistisk hybris eller desperation över att Västs hegemoni håller på att gå förlorad som driver in oss i detta hörn, så sluter offentligheten ännu upp bakom vansinnet. Detta med få undantag. Ett är SVT:s docksatir Herr Talman. Musikalnummer som “Var finns bomben?” och “President Dement” skulle med annan avsändare dömas ut som desinformation men nu slinker de igenom.
Kanske för att ansvariga SVT-chefer inte förstår. Eller för att de faktiskt gör det.
Jag kan inte släppa tanken på att försöka förstå hur våra sk ledare tänker. Att de är mentalt instabila ligger ju nära till hands som förklaringsmodell, men givet deras antal måste nog hypotesen förkastas. Så vad är det som driver dem?
Vårt medlemskap i NATO är nog lättare att förstå. Att regeringen varit utsatt för kraftig påverkan från den skyddade verkstan SAAB kan nog inte helt uteslutas. Vapensmedjan verkar stå inför problem då ingen vill/får köpa JAS Gripen. Även exportframgångarna på ubåtsidan verkar lysa med sin frånvaro. Inför hotet om reducering av verksamheterna i Linköping och Malmö offrar regeringen hellre vår frihet och självbestammande än att låta strukturrationaliseren ha sin gång. Förhoppningen är väl att medlemskapet skall göra NATO-marknaden mer tillgänglig så företaget kan blomstra.
Av en händelse tittade jag på nyhetsprogrammet Aktuellt igår. Där intervjuade nyhetsankaret Jon Nilsson Estlands premiärminister Kaja Kallas som är en av de mera framstående krigshetsarna. Ett sånt journalistikt bottenapp har jag inte sett på SVT sedan serien "Skuggkriget" som i SVT producerade i samarbete med DR, NRK samt Yle.
Det är bara att hamstra jodtabletter och hoppas på det bästa, men jag är skeptisk...
Tack för Din analys och insikt. Vad gäller det existensiella finns det ett reellt hot mot Ryssland
(kalla mig inte Putinist men gärna Mearsheimerist). Vad konstlas fram av "existensiella"
fantasier i NATO/EU är fiffel och båg.