Jag kan inte släppa tanken på att försöka förstå hur våra sk ledare tänker. Att de är mentalt instabila ligger ju nära till hands som förklaringsmodell, men givet deras antal måste nog hypotesen förkastas. Så vad är det som driver dem?
Vårt medlemskap i NATO är nog lättare att förstå. Att regeringen varit utsatt för kraftig påverkan från den skyddade verkstan SAAB kan nog inte helt uteslutas. Vapensmedjan verkar stå inför problem då ingen vill/får köpa JAS Gripen. Även exportframgångarna på ubåtsidan verkar lysa med sin frånvaro. Inför hotet om reducering av verksamheterna i Linköping och Malmö offrar regeringen hellre vår frihet och självbestammande än att låta strukturrationaliseren ha sin gång. Förhoppningen är väl att medlemskapet skall göra NATO-marknaden mer tillgänglig så företaget kan blomstra.
Av en händelse tittade jag på nyhetsprogrammet Aktuellt igår. Där intervjuade nyhetsankaret Jon Nilsson Estlands premiärminister Kaja Kallas som är en av de mera framstående krigshetsarna. Ett sånt journalistikt bottenapp har jag inte sett på SVT sedan serien "Skuggkriget" som i SVT producerade i samarbete med DR, NRK samt Yle.
Det är bara att hamstra jodtabletter och hoppas på det bästa, men jag är skeptisk...
Ja, vad jag förstår etablerade vi en egen vapenindustri just för att kunna vara självständiga, men sedan har den fått smak på Nato-marknaden och drivit oss i Pentagons famn. Men jag vet inte hur mycket man egentligen kan skylla på den.
Missade Kaja Kallas-intervjun men föreställer mig att hon demoniserade Ryssland. Och detta är just vad man inte får invända emot i dagens offentlighet. Inte ens i Herr Talman verkar de vilja ge sig på detta, där framhåller de bara hur galet vi själva agerar.
Tack, jag instämmer. Jag har den största respekt för både Mearsheimer och Putin men man behöver inte vara något slags -ist för att se detta. Tunanders text beskriver USA:s strategi mot Sovjet som en kombination av "containment" och "roll-back", alltså ganska aggressiv. I dag skulle man kanske kalla det hybridkrigföring. Då tyckte de nordiska staterna att det var bra att inte driva saker till sin spets. I dag har vi en annan syn.
Jag kan inte släppa tanken på att försöka förstå hur våra sk ledare tänker. Att de är mentalt instabila ligger ju nära till hands som förklaringsmodell, men givet deras antal måste nog hypotesen förkastas. Så vad är det som driver dem?
Vårt medlemskap i NATO är nog lättare att förstå. Att regeringen varit utsatt för kraftig påverkan från den skyddade verkstan SAAB kan nog inte helt uteslutas. Vapensmedjan verkar stå inför problem då ingen vill/får köpa JAS Gripen. Även exportframgångarna på ubåtsidan verkar lysa med sin frånvaro. Inför hotet om reducering av verksamheterna i Linköping och Malmö offrar regeringen hellre vår frihet och självbestammande än att låta strukturrationaliseren ha sin gång. Förhoppningen är väl att medlemskapet skall göra NATO-marknaden mer tillgänglig så företaget kan blomstra.
Av en händelse tittade jag på nyhetsprogrammet Aktuellt igår. Där intervjuade nyhetsankaret Jon Nilsson Estlands premiärminister Kaja Kallas som är en av de mera framstående krigshetsarna. Ett sånt journalistikt bottenapp har jag inte sett på SVT sedan serien "Skuggkriget" som i SVT producerade i samarbete med DR, NRK samt Yle.
Det är bara att hamstra jodtabletter och hoppas på det bästa, men jag är skeptisk...
Ja, vad jag förstår etablerade vi en egen vapenindustri just för att kunna vara självständiga, men sedan har den fått smak på Nato-marknaden och drivit oss i Pentagons famn. Men jag vet inte hur mycket man egentligen kan skylla på den.
Missade Kaja Kallas-intervjun men föreställer mig att hon demoniserade Ryssland. Och detta är just vad man inte får invända emot i dagens offentlighet. Inte ens i Herr Talman verkar de vilja ge sig på detta, där framhåller de bara hur galet vi själva agerar.
Tack för Din analys och insikt. Vad gäller det existensiella finns det ett reellt hot mot Ryssland
(kalla mig inte Putinist men gärna Mearsheimerist). Vad konstlas fram av "existensiella"
fantasier i NATO/EU är fiffel och båg.
Tack, jag instämmer. Jag har den största respekt för både Mearsheimer och Putin men man behöver inte vara något slags -ist för att se detta. Tunanders text beskriver USA:s strategi mot Sovjet som en kombination av "containment" och "roll-back", alltså ganska aggressiv. I dag skulle man kanske kalla det hybridkrigföring. Då tyckte de nordiska staterna att det var bra att inte driva saker till sin spets. I dag har vi en annan syn.