Becker backar

Men är fast i antirysk box

Hur länge har Putin råd att kriga, undrar Dagens Nyheter. Svaret får ges av Rysslandsexperten Torbjörn Becker från Handelshögskolan. Pengarna tar tyvärr inte slut förklarar han, eftersom Ryssland är en auktoritär stat som kan “låta pensionärerna äta brödkanter i stället för att gå på krogen”. Kriget kan fortgå “trots att det drabbar befolkningen i form av sänkt välfärd som skola, vård och omsorg”, skriver tidningen. “Man kan i princip hålla på i all oändlighet om man inte tar hänsyn till folket”, understryker Becker.

Och visst, i årets ryska statsbudget går nästan 39 procent av pengarna till försvar och säkerhet. Torbjörn Becker tror dessutom att det egentligen är närmare hälften. Andelen är i så fall tre gånger större än i exempelvis den svenska statsbudgeten.

Men den som håller ett öga på Ryssland genom andra kanaler än de gängse får inte intrycket att det struntar i välfärden. I den ryska statsbudgeten ökar även sådana utgifter. Och Putins årliga tal inför parlamentet 29 februari handlade nästan uteslutande om välfärd. Kriget avhandlades bara kort i början. Fattigdomen minskar stadigt och den uttalade ambitionen är att den ska fortsätta minska, särskilt bland barnfamiljer. Offentliga utgifter spelar en avgörande roll i detta.

Andel av befolkningen med inkomster under existensminimum. (Grafik från nyhetssajten RBK.)

Vi som inte är handelshögskoleexperter ser ett Ryssland som blir mer socialt orienterat, inte mindre. Folkopinionen ville redan innan kriget ha mer omfördelning och statlig planering i ekonomin. Mitt bestämda intryck är att konflikten har påskyndat processen att göra verklighet av detta. Den gamla platta inkomstskatten på bara 13 procent – som infördes i början av Putins bana – kommer förmodligen snart att bli progressiv. “Experterna säger att vi är mogna för det”, konstaterade Putin nyligen i en intervju.

Att oligarker och affärsman har fått sina tillgångar beslagtagna av Väst verkar inte heller bekymra Ryssland så mycket. “De borde inte ha fört ut pengarna ur landet”, säger Putin. Landet är inte den “kleptokrati” som vi i Väst gärna har föreställt oss att det är.

I årets ryska statsbudget ökar utgifterna även för utbildning, hälsovård och socialpolitik, som dock i huvudsak är regionala ansvarsområden. (Grafik från finansministeriet.)

Ryssland må vara mer beroende av en stark ledare än vi är och i någon mening kanske mer auktoritärt. Men att det skulle resultera i sämre lyhördhet för folkliga behov är inte uppenbart. Och när det gäller just viljan att föra krig på folkets bekostnad, är det snarare våra egna Atlantic Council-certifierade ledare som har en del att förklara.

Rysslands militära operation i Ukraina skulle bemöta Nato-inträngning och avstyra ett potentiellt folkmord i Donbass. Vår hänsynslösa eskalering går ut på att rädda USA:s hegemoni. För denna offrar vi vår egen säkerhet.

Hur det blivit möjligt är för mig fortfarande något av ett mysterium. Har vår aversion mot starka ledare gått så långt att vi faktiskt föredrar motsatsen?

Maj 2022. Niinistö och Maggan hos Uncle Joe. (Pressbild från Vita huset.)

Mars 2024. Uffe får beröm i Bidens “State of the Union”-tal. (Klipp ur AP-video.)

För att återgå till Handelshögskolans expert: Efter krigsutbrottet för två år sedan trodde han att vi med sanktioner skulle kunna knäcka Rysslands ekonomi och se till att ryssarna störtar Putin. Att utvecklingen gått i motsatt riktning är han uppenbarligen medveten om. Men liksom alla andra Rysslandsexperter klarar han inte av att tänka utanför den antiryska boxen, eller i alla fall inte att säga något som kan spräcka den. Och det spelar ingen roll hur kunniga våra experter är när de inte vill eller vågar tänka fritt.